I'm on my way

Skulle behöva fler timmar på dygnet

Känns som om det är jävligt värt att jag har en blogg. Uppdaterar näst in till aldrig, och när det väl görs är det med dåliga texter utan innehåll.
Skulle verkligen vilja ha tid till att skriva och få ordning på den. Men min tid tycks aldrig räcka åt allt jag vill göra, så bloggen hamnar i skymundan. Jag tror lov och mindre läxor skulle vara rätt lösning på mitt problem.

Men att klaga, är ju egentligen fel. helt fel! Så jag har helt klart bestämt mig för att bli en positiv människa. Inge fler negativa tankar ska passera mitt huvud, varken om andra eller mig själv. (haha, vi får se hur det går ;D)
Men jag ska helt klart välja glädje, och fokusera på glada ting. Trist kan jag ju alltid ha en annan gång.
Så nu är det fin musik, med fina människor, med fina upplevelser, och fina saker att göra. Hela tiden, alla tider! För jag ska välja glädjen ;D

Melankoli är en epidemi

Om du bara visste

[Värdelös bild på det bästa]
Känner mig fortfarande naken, öppen och smärtsamt bar. men det är ganska fantastisk hur lätt vissa människor får en dit. Röster skär in i det inre, trotts att det nu är via högtalare, och inte hans direkta röst som gör det. Ändå tränger tonerna och orden in och berör. Det värker inom mig, och ibland är det så starka känslor som rotar sig att jag nästan inte står ut. Ändå kan jag inget annat än älska det, och le när jag tänker på det. Går fortfarande i den skyddande bubblan som avskärmar mig från omgivningen. Så då gör det inget att han får mig att öppna mig som en bok. Det här är verkligen något som berör

All we can do is keep breathing

Otroligt värdelös kväll med tusen tankar som snurrar, varav den ena värre än den andra. Men antar att det är såhär det ska vara när man är tonåring. Dock känns det som om allt glider emellan mina fingrar, och jag desperat försöker få tillbaka greppet. Fan. vart gick jag fel denna gången då. Tur att jag iallafall kan se fram emot Uno i morgon. Suck!

Jag hatar att uppdatera när jag gör det utan anledning :D

It's like a drug to me

Kan man vara beroende av hästar? Alltså inte, älska hästar, vilja vara med dom och sakna, utan verkligen vara beroende? drabbas psykiskt och fysiskt av abstinensen i hästars frånvaro. Går det, är jag helt klart en hästoman. Eller kanske egentligen mer Bountyman.

Helt galet vad min kropp inte fungerar om jag inte får åka till stallet. I dag var ett praktexemplar på det. Åkte till stallet ganska sent, då mamma ville få vara ute i trädgården medans det var ljust. Hela dagen gick jag runt rastlös, men oförmögen att ta mig i kragen och verkligen göra något. slö städade på rummet mest, grinig och kände mig lite sjuk. Men när det blev dags att byta om för att åka till stallet, försvann sjuk-kännslan i kroppen, och väl i stallet var allt på topp. Träning i korallen som gick 1000 gånger över förväntan gav en underbar känsla, som håller sig kvar hela kvällen. Sitter här och snortar framgång. Underbart! För hästar, det är som en drog för mig, mitt personliga variant av heroin. ;)

Nu är det försent

Oh jag hatar att sova bort dagar.