Hittade en stund att faktiskt få blogga på. Skönt! Fullt upp med sommarjobbet. Dagis och 14 söta barn som ska, ses efter. Jätte jobbigt, men väldigt kul :)
Men nu har det varit långhelg, och i morgon är det back to buissnes.
Johan kom ju och firade midsommar med mig och familjen, och de två kära vännerna :) Blev så otroligt mycket ätande att jag trodde jag skulle dö!
Men på midsommar dagen blev det en efterlängtad NH träning för Lena med den bråkiga lilla ponnyn. Inte tränat sen i mars för tränare, och råkade ju ut för ett par missöden vid träningen efter sjukdom med Bounty, så vi fick sätta det lite på Hold, då motivationen rann i väg i tackt med att vi bara tog kliv tillbaka. Men nu är vi helt klart Back on Track, med starkare drivkraft än innan! Var kul att få lite respons på arbetet, och att få veta att vi iaf gått fram. Iofs har inte Lena sett oss sen sommaren -05/06 typ, då vi var på tränings-helgen för John Moore hemma hos henne och Gunnar, och Ponnyn då flög på folk, gav Moore en riktig hard time. ( Fick ju då på plats veta att det bästa jag och mamma kunde göra var att sälja Bounty, då de sa att vi antagligen aldrig skulle lära oss hantera henne, och speciellt inte jag)
Men Nu gav vi oss alltså på först en genomkörare med mig, för att se hur mina rörelser var, min tajmning och de allmänt grundläggande sakerna. Fick lite tipps, lite, finjusteringar, sånt jag inte kan korrigera med mitt eget harvande :) Mycket som kunde förbättras, men även mycket beröm, och det gör ju en alltid glad!
Sen fick Lena visa en korrekt framdels förflyttning, då min hjärna aldrig riktigt lyckats... förstått den (jag, jag är blondin egentligen (; ) Detta var dock inte poppulärt hos Bounty som inte fattade ett
dugg varför Lena skulle jobba med henne, och inte jag. Så, Mad Eye Moody-ponnyn min gav henne det arga ögat, och Lena skulle helt klart varit död om blickar kunde mörda! Tog ett par tio minuter skulle jag tro innan Bounty lyckades lägga ner garden, och faktiskt bara lyssna på vad Lena ville, och då var det ju längre inga problem. Ibland blir man bra trött på min Knasiga ponny :) Så dom sura minerna försvann så småningom, såpass mycket man kan förvänta sig av henne iaf, och vi fick till ett par fina förflyttningar! (desvärre är det bara Lena på alla bilder, min kära mamma som ska ha ett tack för att hon följde med och fotograferade, verkade anse att jag inte passade på bild, och
det är ju sant, då de få jag kom med på helt klart hamnar i
the confidential-map. Suck!)
Så med mycket beröm i bagaget, gav vi oss på det egentliga anledningen till varför vi var där. Step on-pallen!
Har bara introducerat den för henne en gång. Mysig stund med mycket morötter och klappar vid pallen. Har varit lite, "orolig" för detta moment, pga. hennes förflutna med Barering, och därav hennes rädsla för allt som kan ha minsta antydan på att vara ett hinder. Så vi har bara skapat mysiga vibbar i anknytning till pallen än så länge. men nu var det dags för mig att få se lite hur jag skulle tackla uppdraget. Som väntat blev det en hel del sura miner, ett par sparkar riktade åt helt fel håll, klapprande tänder och mycket stress från Bountys håll. D
et är i såna stunder man undrar vad hon varit med om, som reagerar så starkt när man bara ber henne gå fram mot pallen, inte ens upp på den. Så här tog det ytterligare en hel del minuter innan spänningarna släppte och hon vågade sig nära pallen. Modigt klevs det ett par steg fram till pallen, sänktes ett huvud och slickade lite nöjt på den. Mm gott med damm!
Vi, (Lena) bad om ett steg till, och Bounty började fundera på vad sjutton det var hon nu skulle göra. Runt steppandet påbörjades lite försiktigt igen, ett till par småsparkar, försök att putta undan Lena, försöka skrämma iväg henne som hon gjort med alla människor i säkert 13 års tid, upptäckte att, det inte fungerade och kom sen fram till hur problemet skulle lösas! Ja, hon såldes ju trotts allt som hopp-häst. Vid detta goda initiativ som trotts allt faktiskt var i den riktning vi bett om så gav vi oss, och jag fick göra ett par "look at me games" bara för att varva ner och avsluta träningen possessivt.
Helt klart ett väldigt givande pass för oss båda, och nu har vi väldigt många nya verktyg att arbeta med.
Håller nu tummarna för att mamma känner för att ta och åka med oss båda till Lena och Gunnar så jag kan få en intensiv helg med träning av henne inom en snar framtid. Men hur det än blir, så är tränings entusiasmen tillbaka hos oss båda, och nya mål ska sättas. Hoppet kommer tillbaka, att har vi klarat oss så här långt, klarar vi oss en bit till.
Långt inlägg för att parera uppehållet, haha, en kram till alla som läste, och en till, till de som faktiskt uppskattade det!Och så klart en till min snäll mamma som lägger ner sin tid på oss, och för alla de fotton hon lyckades fånga under träningen. hej och hå, tummen upp för bra föräldrar! Kram Klara
femenina sidor. Den som då är mer femenin än andra! Mumma, plagget han valde verkligen gav hans former en extra tuch! Vi åkte hem i en sill-buss, och jag dog en snabb dusch och packade lite för att åka till Johan.
